Från tre till en - om att lägga om inköp och matlagning

Vissa perioder i livet innebär stora förändringar. Det har nog alla som levt ett tag blivit varse och kan känna igen sig i. Förändring kan ju innebära både styrka, oro, utveckling och uppgivenhet. Men det kan också betyda att man förlorar vänner, nätverk, närhet. Livet kan te sig kaosartat - utan tecken på lösning inom synhåll. Eller som en spelplan med nya möjligheter. Det är lite där vi står idag, mina barn och jag. Och allt har gått så snabbt!

Sedan mitten av augusti är det mycket som har hänt i mitt och mina barns liv.  Den yngste försvann på ett år för utlandsstudier, långt bort, med en tidsskillnad på 7 timmar. Till ett land där gränsen i norr är den enda veka barriären mot grannlandets oro och diktatur. 
Det är en evig tur att Internet med Messenger, Facebook och Skype finns, när längtan och saknaden blir stor och nästan oöverkomlig. 
Detta land har rykte om sig att vara ett av de allra bästa länderna på Jorden att studera i. Det visste varken han eller jag - och det var inte heller hans förstahandsval - men efter bara två månader, är jag av den uppfattningen att han förmodligen drog vinstlotten när han hamnade i Sydkorea.

Den andre fixade en lägenhet - förstahandskontrakt delat med två polare. Och så försvann han en månad senare. Tack och lov tar det bara 20 minuter att köra dit. 

Sedan mitten av september sitter man då här ensam, eller kanske bättre uttryckt alldeles själv, när båda barnen lämnat mammas skyddande vingar.

Från att ha lagat middag till tre plus två lunchtlådor till ungdomarna, i princip varje dag hela sommaren, är skillnaden stor när man blir ensam. Nu kan jag laga en rätt och den räcker till fyra måltider. Är det något extra gott, tar jag för all del en riktigt stor portion.
Tidigare köpte jag alltid storpack för att hålla nere kostnaderna - och det blir nog så framöver också. 
Av ett kilo köttfärs blev det nyligen chili con carne av hälften och Färs och vitkålsröra med japansk touch av resten av färsen.
Har du inte teriyakisås hemma, tycker jag du ska testa min fuskvariant av teriyakisås. Den blir riktigt bra!

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att frukt och färskvaror inte går åt i samma utsträckning som tidigare. Frysen är räddningen, även om den var rätt fullpackad redan innan barnen flög iväg.

Att bli ensam i maten, innebär också att man kan äta när och vad man känner för. Det är en stor frihet och till och med lättnad - fast jag älskar att laga mat. Nog är det trist att äta ensam, förstås. Och inte har jag någon att dela matlagningen med. Att tillreda måltiden - kanske efter att man handlat råvarorna tillsammans - och att sedan avnjuta den tillsammans med någon, är en stor del av vårt sociala liv. Mina barn har dessutom varit underbara måltidskompisar, ända sedan de var mycket små. Det var redan då en fröjd att gå på restaurang och äta med dem.

Tack älskade ungar för att ni alltid varit så tacksamma att mätta!