Man tager vad man haver

Sommaren 1978 arbetade jag i Qatar. På sommaren när hettan är som värst brukar alla som kan lämna ökenhettan och det hade alla medföljande fruar och barn gjort.

Jag var kvar och bjöd hem ett 10-tal "gräsänklingar" på middag en kväll.  Jag skulle laga oxfilé i pepparsås. Hade handlat hem allt ett par dagar innan. Det var torsdag kväll. Mina gäster skulle komma lite senare eftersom vi alla var lediga dagen efter.

Förrätt och efterrätt var klara och en stund innan gästerna skulle komma började jag bryna köttet och göra såsen. Smör att steka köttet i för att få den fina nötbruna köttskyn till såsen hade jag inte fått tag i men det skulle jag lösa med en skvätt soja. När grädden kom i stekpannan blev allt bara så grått och trist - och nu skulle jag ha sojan.

Det var bara det att det fanns ingen flaska i skåpet. I skåpet under diskbänken stod en tom flaska.

Där nere var det inte så lätt att få tag i den här typen av ingredienser.

Varuhuset där man kunde köpa soja var stängt så här dags

och gäster skulle komma när som helst. Min pepparsås såg helt bedrövlig ut. Vad skulle jag göra, springa in till grannen skulle knappast hjälpa. Då kom jag på något. Jag hade kakao i skåpet. Det fick det bli. Kakao, mera peppar och en ordentlig skvätt konjak. Det blev en "eldig" pepparsås med fin färg och pikant och fyllig smak.

Många år senare läste jag i en kokbok med recept från Västindien att de använde kakao.

Idag använder jag ofta en ruta mörk choklad i såser för att få en fylligare smak.