Gåsaktigt

Har bott på en skånegård större delen av mitt vuxna liv. Ätit gås till mårtenshelgen och njutit av sågspånskaka. Sen snart tio år bor jag i - nåja, lite utanför - Göteborg där många seder och traditioner runt maten är ganska annorlunda. Men nu bara GÅSEN!

I Skåne hade vi ibland egen gås. Inte helt kul, dom ÄR ganska aggressiva, inga duttiga små keledjur precis. Men när vi inte hade gås så hade grannen, så man var liksom försörjd med det man måste ha då i början av november.

Vännerna i Göteborg verkade inte jätteintresserade, inte ens han här i nästet. "Jättekyckling", "smakar nog tran", "fett och läskigt"... slika okunniga kommentarer fick jag. 

För nån månad sen sög det bara till. Jag KÄNDE inom mig doften och smaken av en redigt smaskig stekt gås. Med alla traditionella tillbehör - äpplen och katrinplommon (bakade inne i gåsen), rödkål, brysselkål, äppelmos, pressgurka och SÅSEN! Jag bara MÅSTE!

Gulpade till lite inför priset på Saluhallen, en gås är gratis eller bytt mot nåt annat, väl?, men nu var suget så starkt så jag blundade och betalade.

I går var det dags. Lite i förtid, men ändå i november. Matglada gäster planerade sen länge. INGEN hade ätit gås tidigare.

Det är rätt mycket logistik med sånt här matlagande. Man vill ju inte stå med allt när gästerna kommer, möjligen lite sista finish medan Byhäxegubben underhåller vid drinkarna.

Allt funkade. Gåsen ( och såsen) blev himmelskt god - gästerna åt så de nästan storknade och sågspånskakan fick bli som vickning.

Men... trots min så väl fungerande logistik... på slutet blev det liksom lite brådis. Och - FASA!!! - jag glömde fotografera gåsen i sin s a s fulla stekta prakt! ELÄNDE!

Men i stället kan jag visa en läcker bild på hur den såg ut efter kalaset!