Besvikelsen över helfabrikat: att jag aldrig lär mig!

Jag har gjort det många gånger; köpt helfabrikat i form av färdiga rätter som tinas och värms i mikron, färdig sås på tetra och i burk, soppa i påse och färdig i tetra eller burk. Kryddmixer och grytmixer, woksåser och jag vet inte allt. Plus en massa andra färdiga varor, helfabrikatprodukter, som man förväntar sig en viss kvalitet av.

Nu blev jag så där rysligt besviken - igen!

För ett par veckor sedan köpte jag "Zafferano", en sås på plastburk framtagen av Paolo Roberto. En italienare i grunden. ALLA italienare har väl en välutvecklad estetik för smak och mat? Det var i alla fall vad jag trodde.

Såsen, som har hällbarhet till i maj någon gång, har stått i kylen och väntat in lämpligt tillfälle att få bli värmd och avnjuten. Så hade jag tänkt och lade ned en hel del arbete på att fixa stekt lax, fräsa lite grönsaker och arrangera tinade crabsticks i uppläget till saffranssåsen och färsk pasta. Allt blev gott, utom såsen som varken smakade saffran eller något annat gott. Bara surt. Kanske inte så konstigt när den innehåller citronsyra. Vilket för övrigt är otroligt populärt att tillsätta i både det ena och det andra hel- och halvfabrikatet.

Nej, Zafferano kan jag inte rekommendera. Då hade det varit mycket godare med en Hollandaise gjord på pulver.   

Det finns ju bra och goda produkter, som är både nästan och helt tillagade, förstås. Men för ofta tycker jag att produkten inte håller måttet.  Jag antar att det beror både på att jag är en gourmet när det gäller gastronomi - och på att jag alltid jämför med vad som kan tillredas i ett vanligt gammalt kök med usel ugn och långsamma spisplattor och med inga särskilda finesser i övrigt. Fast en gammal skärmaskin och ett zestjärn, en äppelpipa, pepparkvarnar och världens bästa handvisp, en elvisp som är 30 år, digital och gammal manuell köksvåg och potatisstöt har jag. Rivjärn och riktigt bra handskalare också. Och en matberedare som använts flitigt i 20 år. Plus en sliten bakmaskin som fungerar bra, men där vingen tenderar nästan lossna under bakning. Den behöver lite tillsyn och jag vågar inte förprogammera den längre, eftersom den gör lite som den själv vill nu för tiden.

Inget "fancy" eller nyrenoverat med andra ord, snarare slitet, gammalt och vingligt - men fungerande. Byggt 1975 och lika gammalt som huset. Fast luckor och lådfronter har någon gång under början av 90-talet fått nytt utseende. Inte bytts ut alltså, men finishen har ändrats. Golvet är linoleum- eller korkplattor i två olika färger, från -75, lagda i ett rutmönster med glesa skarvar. 

Så mina smakreferenser har att göra med ålder, erfarenhet och rätt mycket kunskap.

Det finns få måltider jag ätit på restaurang som lämnat livslånga spår i mitt positiva smakminne. Ett av dessa tillfällen var sommaren 2006, då jag tog med min familj till Karin på Hotell Borgholm. 

Vi åt avsmakningsmenyn med förrätt, varmrätt och efterrätt - och vi njöt verkligen mina barn och jag. Trots att de inte var äldre än 10 och 12 år då, förstod de ändå att denna matupplevelse var något utöver det vanliga. 

Efteråt fick jag mig en pratstund med Karin på hotellets gård, där kryddkrukorna trängdes med sittplatser och varandra. Jag fick fröer från en ört och ett skott från en annan. En riktig höjdardag!

Så visst har jag kanske högre krav än de flesta, men ändå inte orimliga. 

Länge leve kokkonsten och hemmakockandet!