Äta bör man...

Jag är inne i en helt enorm formsvacka när det gäller att laga mat (rent pinsamt att skriva det här), Glömmer hele tiden av att plocka fram stelfruset kött från frysen och tycker det är urpestigt att behöva ränna runt i affärer för att handla.

 Det har säkert med jobbet att göra, jag har valt att gå upp i tid från 75% till 90%. Jag trodde inte att ynka sex timmar skulle kännas så mycket!

Formsvackan märks tydligt i mathållningen här hemma. Inte så att vi plötsligt lever på filmjölk, men det är Väldans Mycket Falukorv på bordet nu för tiden! Idag blev det decimeterhöga skivor(?)  i ugnen med icas potatiskroketter från affärens frys. Huga, mycket palmolja i dom, men supergoa. Till denna kulinariska höjdare blev det hemmagjord (jo minsann!) kall sås på creme fraiche och sweet chili, samt en varm sallad med gröna bönor. Bara gröna bönor. Mikrotinade.

Då jag hade kört mannen i mitt liv till tåget ikväll, satt jag vid ratten och filosoferade över just dessa potatiskroketter. Undrar om dom varit lika goda om jag gjort dom själv? Tänk, fluffigt mos, läckert dubbelpanerade och friterade i finfin svensk rapsolja, eller kanske hellre solrosolja. Mmm... eller kanske inte? Tänk om det är så att det är den förskräckliga palmoljan som gör köpevarianten så himla goa? 

Då jag läst den förträffliga boken av Mats-Eric Nilsson ( den hemlige kocken) levde min familj en period av helt hemlagad mat. Jag gjorde till och med egna chips, vilket fick sönerna att medlidsamt skaka på huvudet åt sin mamma, samt väsa "det går snart över, det brukat hennes ryck göra" till varandra. Tyvärr har dom till viss del faktiskt rätt. Det går till en viss gräns, sen är det bara tvärstopp. Men en sak är säker. Färdiglagade köttbullar i kiloförpackningar kommer garanterat aldrig mer att komma innanför denna ytterdörr. Ej heller färdig pyttipanna. Men däremot vitlöksbauetter. Det är säkert en massa glutamat i, det är därför dom smakar så himla bra...