An eye for an eye

Jag har växt upp med någon typ av hatkärlek till mat. Jag älskar goda ting, i alla dess former, men har dessvärre lättare att dra på mig kilon än en gödd gris. När man hamnar i en sinnesstämning som jag brukar kalla "Tjockis-stadiet" så börjar man inse vad god mat kan göra med en om man inte är försiktig. Och att hamna i "Tjockis-stadiet" innebär kanske inte alls att man är råfet, bara helt enkelt att man gått upp de där extra kilona som orsakar ruggiga ångestkänslor. Detta hände mig. Jag insåg att jag hade gått upp närmare 15 kilo sedan jag slog mitt rätt så okloka mathuvud ihop med min snygga sambo. Och jag som trodde att jag bara började moffa gottis när jag mådde dåligt, nej tydligen så kunde jag moffa lika mycket gottis när jag mådde som en gud!

Nyårslöfte, inget godis på ett år. Inget läskdrickande. Yes, nu ska jag gå ner åtminstone 10 kilo av de 15 jag gått upp! Not so much. Vad ska jag nu göra? Sluta äta mat? Jag provade allt, så mycket att jag skapade starka hatkänslor till mat. Jag började bli illamående vid tanken av fet, onyttig mat. Och all mat som jag åt kändes gruvligt onyttig! Jag bestämde mig för att stänga av mina känslor till mat. Om jag inte brydde mig om mat, dvs, om jag slutade tycka att mat var gott så skulle jag bara äta så mycket som jag behövde. Min sambo fick handla, jag brydde mig inte om vad han handlade så länge som jag lät bli att tänka på vad jag var sugen på och vad jag ville ha. Nu skulle jag utplåna min fiende!

När min viktstatus fortsatte att ligga på samma tunga, jobbiga 15+ så kom jag fram till att det inte skulle hjälpa att ignorera mina känslor till mat. Jag skulle behöva möta fienden, ansikte mot ansikte. Bekämpa fienden genom att samverka med den. An eye for an eye. Detta är alltså mitt försök till att dumpa mina 15+, genom att noggrant välja ut goda, smarriga, nyttiga recept. En knytnäve kött eller fist, en knytnäve pasta eller ris, en knytnäve sallad. I goda, nyttiga former.

So this is me fighting the enemy. Let's show me what you got.